_MG_3760 HD.jpg

Lekens tre grundstenar

Leken är en del av livet och redan när barn är mycket små börjar de vuxna barnen har runt sig att leka med barnet. De första lekarna sker i famnen eller på skötbordet och bygger på spänning. Den vuxna lutar sig mot barnet, ler, öppnar ögonen lite extra och säger titt-ut eller nu tar jag dig. Barnet svarar med ett leende eller tids nog med ett skratt och väntar sedan på vad som händer här näst. Så småningom höjs spänningen genom att den vuxna gömmer sina ögon eller sitt ansikte och säger sedan titt-ut och tittar fram. De lekregler som gäller i de första lekarna gäller i alla andra lekar genom livet och Birgitta Knutsdotter Olofsson kallar den för de tre grundstenarna i lek.

Med dessa tre grundstenar kan de som är i leken veta att de är i en lek, gå ur leken när de vill, vara med och utveckla leken framåt och hålla liv i den.


Knutsdotter Olofsson kallar dem för turtagande, ömsesidighet och samförstånd.

Med turtagande menas att de som leker turas om med till exempel leksakerna. Ibland har den ena dem och ibland den andra. Turdagen ingår i många av våra dagliga rutiner och samvaro med andra. Vi turas om att prata och lyssna när vi pratar med varandra och i spel turas vi om och väntar på vår tur. I förskolan turas vi om att göra saker och att vänta på sin tur är en del av livet.

Barn i förskolan kan också använda turtagning som metod när det uppstår konflikter om leksaker. Vi kan turas om kan barnen säga då.


Med samförstånd menas att vi är överens och förstår att vi leker samma lek. När ett litet barn leker titt-ut lekar finns det ett samförstånd om hur leken ska gå till och att den vuxna läser av barnet så att det inte blir för skrämmande. Om barnet upplever leken som farlig slutar det att leka på en gång. Barnet kan vända bort ansiktet eller börja gråta.

När barnen har ett verbalt språk läggs mycket tid på att beskriva vad leken handlar om, vem som är vad och var leken leks. I leken korrigerar barnen varandra så att de alla är i samma handling. Det är komplicerat att leka och komma ihåg allt som sker i lekvärlden i minnet. Det gäller till exempel att komma ihåg att barren i hinken är pasta och kottarna är köttbullar och några grässtrån är ketchup samtidigt som en stubbe är ratten på ett skepp. Om leken upptas några dagar senare gäller det att komma ihåg allt detta en längre tid.

I samförståndet ingår även att den som leker vet att leken är en lek och att när någon säger sluta så lyssnar den andra och slutar. I leken är den stora tigern farlig men den kommer inte att bitas på riktigt. Till middag är det pasta och köttbullar (barr och kottar) och alla låtsas äter inte på riktigt. Barn kan sätta ord på skillnaden i leken och på riktigt när de ska förklara vad som händer eller har hänt. -Hen slog mig på riktigt i leken när vi skulle brottas i leken. När barnen har samförstånd uppfattar barnen också signaler när någon vill sluta. Leken är förbi och nu är alla i den riktiga världen.


Med ömsesidighet menas att barnen bestämmer tillsammans hur leken ska gå till, hur roller ska fördelas och vem som gör vad. Det råder balans i hur mycket makt barnen har över leken. Ibland kan det vara så att ett barn bestämmer allt och blir det inte som hen har tänkt sig så går hen ur leken eller leken avstannar. För de andra barnen blir det svårt att leka om deras roll i leken blir regisserad av andra. Det finns också barn som passivt låter sig regisseras i leken. Barn kan också göra nästan vad som helst bara för att få vara med i leken. När balansen är skev är det svårt för leken att fortgå eller utvecklas. Mycket av tiden går till att samtal om hur leken ska gå till och lösa konflikter.